Det har kanske inte undgått här inne på bloggen att jag saknar arbete (dock inte sysselsättning). I dagarna blev jag däremot även utförsäkrad från min a-kassa, och mitt uppehälle är numera upp till en nyckfull Försäkringskassa. Jag har blivit mer livegen är bönderna under 1600-talet. Jag har inte ens ett dagsverke att utföra, förutom att sticka en och annan maska och sy något stygn.

Första mötet för Jobb- och Utvecklingsgarantin blir på fredag, ska bli intressant i sig. Jag ska bland annat undersöka möjligheten om att kunna läsa in företagsekonomi eller liknande, kanske till och med på kvällstid, för att kunna ta mig ett steg närmare till att ta mig ur arbetslöshetens ekorrhjul och destruktivitet. I min värld ser jag gärna saker som att man som myndighet stöttar de personer som vill sig ta sig ur denna negativa spiral som arbetslöshet ofta innebär, men min värld krockar med verkligheten. Helst ska man vara så nertryckt i skorna att man knappt vet vad man heter. Helst lite till också.

Jag anser att vi alla behöver plocka fram vår inre Lisbeth Salander från Män som hatar kvinnor, och ge de styrande politikerna något att bita i när de människor i samhället som tjänar mindre än 35.000 kr i månaden går i strejk för EN DAG. Det räcker egentligen att de människor som tjänar mindre än 25.000 kr skulle gå i strejk för att det skulle få förödande konsekvenser för samhällsfunktioner.

Allt handlar inte om lön. Även om pengar underlättar i vardagen, så är det inte allt. Det handlar om att må bra, få tillbaka självkänslan och sin egen självrespekt. Det handlar om att inte ta vilken skit som helst.